Koskit, snus & brännvin.

"Det var leriga armar och ben överallt"

Med dom orden inleddes en långvarig och passionerad kärlekshistoria mellan mig och Perssons Pack i allmänhet, och mellan mig och Per Persson i synnerhet. Jag bodde tillsammans med min bror i en lånad lägenhet i bortre delen av Köpmangatan i Östersund, mot tågstation till. Det var 1989 så jag var tydligen 18 år också. Jag hade så smått börjat skriva egen musik, sånger på svenska, ganska bedrövliga sådana. När jag hörde denna skiva för första gången fick jag på nåt sätt klart för mig hur sånger på svenska ska skrivas. Jag var överväldigad. Jag spelade upp den för brorsan som att döma av reaktionen inte var lika överväldigad. Jag tror att han vid den här tiden mer var inne på Depeche Mode, så det kanske inte var så konstigt. Depeche och Perssons är väl inte direkt ler & långhalm. Men med den här skivan öppnades för mig en ny värld.

 "Jag står vid staketet och tittar på skrot/en buss och en Pick up som har skurit ihop"

Så sjunger Persson i "Guldhuggarland" från samma skiva. Visst ser man det där framför sig? Bussen och Pick upen som står rostiga och förfallna på nåt skrotupplag. Och Persson som står där och tittar.
Jag ser det framför mig i alla fall. Jag såg det tydligt. Hanna, från sången med samma namn, denna trasiga, kantstötta glesbygdstjej som valde att avsluta livet genom att gå ner i ån medan dansen och livet gick vidare uppe vid dansbanan. Även där stod han och titta på Persson. Fast det var det ingen som visste. Förutom vi som lyssnade på sången.

Fastän jag i hela mitt liv bott i en stad, måhända en liten en men än då, så handlade texterna på "Kärlek & Dynamit" på nåt vis om mina stigar och miljöer. Allt det han sjöng om, glesbygden, brännvinet, sista april, fyllecell, skogarna och sjöarna, allt det där, det kunde jag relatera till. Miljöerna hade jag runt knuten och händelserna, om än inte bosktavligt så i alla fall bildligt,  bar jag med mig var än jag gick.

I "Hemma" sjunger han "Vaknar en lördag med damm i min käft/i från himlen ett helvetes regn/fönstret står öppet och en chef från amerika sjunger hungriga hjärtan igen" Den där chefen bör väl vara The Boss aka Bruce Springsteen som sjunger Hungry Heart. Jag tycker att det e formidabelt formulerat. Att chefen från amerika sjunger hungriga hjärtan. Så uttrycker sig en stor poet. Tycker jag.

Jag skrev att en helt ny värld öppnade sig när jag hörde Perssons Packs debutskiva. Vad jag menade var att jag fick upp ögonen för att man kunde skriva om det lilla, det vardagliga och lite grå och ändå skapa magi på något sätt. Per Persson skriver ofta om den lilla människan, hans persongalleri innehåller ofta trashankar, fyllon och lättfotade damer. Han rör sig i Cornelisland även om han inte har återkommande personer i sina sånger. I en "Uslings medicin" sjunger han om Greven som sitter längst in i lokalen med sina bröder. Den där Greven dräpte tydligen en krake och fick sju år vid kedjan. Han förlorade sin stora gård också. Så nu sitter han där, längst in i lokalen, och tömmer dom drömmar han hade en gång. Dom som befinner sig där i lokalen är uslingar men dom skäms inte för det. Perssons skäms inte heller. Han är den mest oängslige text och låtskrivare jag vet. Att han kallar sitt band för pack är en annan del i detta. Han ställer sig inte över oss som lyssnar. Jag tror denne man gör detta enbart för sig själv och sin publik. Han skiter fullständigt i skivbolag och den sk. branschen. Persson skriver sånger, thats it.

Jag har haft förmånen att träffa Per Persson vid ett antal olika tillfällen. Han är varken eller på nåt vis. Varken mer eller mindre. Han är. Han säger inte så mycket. Men börjar man fråga om musik, spelningar, texter och låtar så berättar han. Jag spelade in en cover på hans "Tusen dagar härifrån" och gav den till honom. Jag undrar vad han tyckte? Hoppas han tyckte den var fräsig, som han själv skulle uttryckt det. Om det nu var det han tyckte.

B.