Ett par nya glasögon tack.

Jag måste köpa nya glasögon. Dom gamla är uttjänta och tillför inte längre mina ögon det jag önskar. Dom är ju tio år gamla, så det är ju inget konstigt. Glasögon ska nog bytas ut ungefär vart tionde år. Mina glasögon använder jag endast i hemmet, på kvällen då ögonen behöver vila från linserna. Varje gång jag köper nya glasögon tror jag att jag ska använda dom mer till vardags, ute bland folk och så där, men det blir aldrig så. Den här gången tror jag också det, att glasögonen ska användas mer på dagtid, kanske till och med på jobbet.
 Nu kanske nån undrar vad glasögon har med text, musik och bild att göra? Det som jag utgett att den här bloggen ska handla om. Ganska mycket faktiskt. I alla fall till musikdelen.
 Om jag säger Buddy Holly så tänker nio personer av tio på glasögon och inte på Rave On. Tänker man på Rave On heter man förmodligen Matt Ward och kommer från Oregon, US. Om jag säger Docenterna så tänker nio personer av tio på Solglasögon och inte på Chick-e-Chack. Tänker man på Chick-e-Chack heter man förmodligen Hans Backlund och bor vid Damplan. Säger jag Magnus Uggla tänker tio personer av tio på hans pilotglasögon. Eller? Finns det nån som tänker på Fula Gubbar?

Glasögon, i synnerhet solglasögon, har alltid varit den viktigaste accessoaren inom rockenrollen.
 Bob Dylan var ju jordens kallaste snubbe på 60-talet i sin smala kostym och krulliga frisyr. Men utan dom där Wayfarers han alltid bar det seklet hade han bara varit hälften så cool.
 Elvis Presley har, liksom Buddy Holly, fått en hel glasögongenre uppkallde efter sig. Säger jag Elvisbrillor vet alla vad jag pratar om. Likaså om jag säger Buddyhollybrillor. Eller hur?
Elvisbrillorna hävdar jag kom in relativt sent i Elvis karriär, under den pråliga Las Vegas perioden. För övrigt den period jag gillar bäst med Kungen.
 Sen har vi dom stjärnor som körde/kör med slipade glas. Mest känd är väl John Lennon. Lennonbrillor är ju ännu ett begrepp dom flesta känner till. Liam Gallagher har plankat Lennons glasögonstil rakt av, men jag är osäker på om han har slipade glas.
 Att Roy Orbison hade slipade glas råder det dock ingen som helst tvivel om. Coca Cola bottnar är ett annat glasögonbegrepp som minst sagt passar in på Roys glasögon. Här kan vi även räkna in Magnus Uggla, inte under Coca Cola bottnar utan under slipade glas begreppet.

Sen har vi Jönsgengren. Där ligger Elton John på första plats med sina otumordentligt löjliga glasögon.
André 3000 kvalar också in i den här ligan tycker jag. Både Elton och André klär sig även relativt löjligt så deras löjliga val av glasögon passar väl in i the big picture. Till skillnad från André verkar dock inte Elton ha någon linje mellan privat/scenperson. Elton ser likadan ut som privatperson som han gör på scenen. Det vill säga urlöjlig.

Dom flesta rockstjärnor bär solglasögon alltså. Vem minns inte Bonos flugglasögon, kanske kan dom räknas in i jönsgengren, för även om dom var lite coola så var dom väldigt tidstypiska och coolheten försvann ganska fort.
 Dom glasögon som alltid kommer passera som coola hävdar jag är två modeller. Pilot och Wayfarer. Dom kommer alltid att funka. Man ska dock akta sig för att bära för stora pilotglasögon. Med för stora pilotglasögon på snoken blir även den coolaste rockstjärna skrattretande.

Klippen nedanför är i mina ögon fantastiskt roliga och sätter fingret right on the spot på det jag nyss skrivit om. Alltså för stora pilotglasögon.
 Guns & Roses är här ett färskingband på väg mot stjärnorna. Appitate for destruction är släppt men har ännu inte riktigt tagit fart. Guns har ett gig på legendariska CBGB´s i New York och ska verkligen försöka leva upp till rockmyten. Dom har alla dom rätta accessoarerna, JD, skinnbrallor, tatueringar och ett ton tingel tangel runt handlederna. Och sist men inte minst: solglasögonen.
Dom släntrar in på den minimala scenen, publiken verkar mest bestå av nära och kära som ropar deras namn, skojar och står i. Slash har stora problem att bestämma huruvida han ska sitta eller stå. Hela bandet framstår som lite löjeväckande i sin rocknroll-kostym. Märkbart nervösa e dom också. Som vanligt är det bara Izzy som kommer undan med någon sorts heder.
 Det är i klipp nummer två det här med för stora pilotglasögon visar sig. Titta och njut av Axl´s enorma piloter. Som ett cyklop ungefär.

Guns 1

Guns 2

B.

Koskit, snus & brännvin.

"Det var leriga armar och ben överallt"

Med dom orden inleddes en långvarig och passionerad kärlekshistoria mellan mig och Perssons Pack i allmänhet, och mellan mig och Per Persson i synnerhet. Jag bodde tillsammans med min bror i en lånad lägenhet i bortre delen av Köpmangatan i Östersund, mot tågstation till. Det var 1989 så jag var tydligen 18 år också. Jag hade så smått börjat skriva egen musik, sånger på svenska, ganska bedrövliga sådana. När jag hörde denna skiva för första gången fick jag på nåt sätt klart för mig hur sånger på svenska ska skrivas. Jag var överväldigad. Jag spelade upp den för brorsan som att döma av reaktionen inte var lika överväldigad. Jag tror att han vid den här tiden mer var inne på Depeche Mode, så det kanske inte var så konstigt. Depeche och Perssons är väl inte direkt ler & långhalm. Men med den här skivan öppnades för mig en ny värld.

 "Jag står vid staketet och tittar på skrot/en buss och en Pick up som har skurit ihop"

Så sjunger Persson i "Guldhuggarland" från samma skiva. Visst ser man det där framför sig? Bussen och Pick upen som står rostiga och förfallna på nåt skrotupplag. Och Persson som står där och tittar.
Jag ser det framför mig i alla fall. Jag såg det tydligt. Hanna, från sången med samma namn, denna trasiga, kantstötta glesbygdstjej som valde att avsluta livet genom att gå ner i ån medan dansen och livet gick vidare uppe vid dansbanan. Även där stod han och titta på Persson. Fast det var det ingen som visste. Förutom vi som lyssnade på sången.

Fastän jag i hela mitt liv bott i en stad, måhända en liten en men än då, så handlade texterna på "Kärlek & Dynamit" på nåt vis om mina stigar och miljöer. Allt det han sjöng om, glesbygden, brännvinet, sista april, fyllecell, skogarna och sjöarna, allt det där, det kunde jag relatera till. Miljöerna hade jag runt knuten och händelserna, om än inte bosktavligt så i alla fall bildligt,  bar jag med mig var än jag gick.

I "Hemma" sjunger han "Vaknar en lördag med damm i min käft/i från himlen ett helvetes regn/fönstret står öppet och en chef från amerika sjunger hungriga hjärtan igen" Den där chefen bör väl vara The Boss aka Bruce Springsteen som sjunger Hungry Heart. Jag tycker att det e formidabelt formulerat. Att chefen från amerika sjunger hungriga hjärtan. Så uttrycker sig en stor poet. Tycker jag.

Jag skrev att en helt ny värld öppnade sig när jag hörde Perssons Packs debutskiva. Vad jag menade var att jag fick upp ögonen för att man kunde skriva om det lilla, det vardagliga och lite grå och ändå skapa magi på något sätt. Per Persson skriver ofta om den lilla människan, hans persongalleri innehåller ofta trashankar, fyllon och lättfotade damer. Han rör sig i Cornelisland även om han inte har återkommande personer i sina sånger. I en "Uslings medicin" sjunger han om Greven som sitter längst in i lokalen med sina bröder. Den där Greven dräpte tydligen en krake och fick sju år vid kedjan. Han förlorade sin stora gård också. Så nu sitter han där, längst in i lokalen, och tömmer dom drömmar han hade en gång. Dom som befinner sig där i lokalen är uslingar men dom skäms inte för det. Perssons skäms inte heller. Han är den mest oängslige text och låtskrivare jag vet. Att han kallar sitt band för pack är en annan del i detta. Han ställer sig inte över oss som lyssnar. Jag tror denne man gör detta enbart för sig själv och sin publik. Han skiter fullständigt i skivbolag och den sk. branschen. Persson skriver sånger, thats it.

Jag har haft förmånen att träffa Per Persson vid ett antal olika tillfällen. Han är varken eller på nåt vis. Varken mer eller mindre. Han är. Han säger inte så mycket. Men börjar man fråga om musik, spelningar, texter och låtar så berättar han. Jag spelade in en cover på hans "Tusen dagar härifrån" och gav den till honom. Jag undrar vad han tyckte? Hoppas han tyckte den var fräsig, som han själv skulle uttryckt det. Om det nu var det han tyckte.

B.