cbj:s favoritblogg.

cbj, kulturskribent på Östersunds posten, hade min förra blogg, Vit blogg, som favoritblogg. Det står att läsa i dagens exemplar av ovannämnda tidning. Det glädjer mig. Jag brukade kalla den bloggen för min kompost, för där hamnade nästan allt jag hade på hjärtat och det syns tydligt om man tittar igenom det jag skrivit där genom åren. Vissa av inläggen är dessutom rena påhopp på personer jag av en eller flera anledningar för stunden störde mig på. Det skulle jag kunna be om ursäkt för, känns det som. Nåväl, cbj tycker att denna blogg, Vintercyklisten, uppdateras för sällan, nästan aldrig som han skriver. Han har rätt, han har ofta det den mannen.

 Jag ska försöka bättra angående uppdateringarna nu när jag slår upp portarna till nypremiären av gamla fina Vit blogg igen. Den kommer man åt via min hemsida bjorngidlund.se. Nya Vit Blogg kommer att handla om kultur, mest musik förstås, men även litteratur, foto, film, layout och andra utrycksformer. Jag kommer även skriva hur arbetet med min nya musik framskrider. I dagsläget är planen att 2010 ska resultera i en dubbel cd-r med olika karaktär på de båda skivorna. Spännande.

Allt gott.

B.

Kerstin Ekman igen.

"Händelser vid vatten", som Kerstin Ekman döpt boken jag för en tid sedan läste ut, är en komplex läsupplevelse. Samtidigt som det vilar en stillhet över texten så är det något hotfullt och skrämmande som ligger som en mullrande, knapp hörbar baston genom hela boken. Naturbeskrivningarna hon ger är så målande och rika att jag rent av känner lukt av myr, mull, snö och lövskog. Jag hör vatten, både i dom bäckar och forsar hon skriver om, men även som smältande snö som droppar, regn som faller, som slår mot tak och fönster. Hon är en stor författare Kerstin Ekman.

En annan stor författare är Dennis Lehane. Han skriver om ett annat land än K.E, andra platser, andra städer. Men liksom K.E har han förmågan att skriva så att bilder uppstår, som sedan börjar rulla likt en gammal Super-8 film för att sedan övergå i knivskarpa hd bilder med surround ljud. 
"Ett land i gryningen" heter hans senaste bok, ett mastodont verk på jag vet inte hur många sidor. Jag är bara i begynnelsen av den ännu. Och det glädjer mig.

Allt gott.
B.

Kerstin Ekman och daycare job.

Hade jag inte haft mitt dagjobb  hade jag kunnat ägna mig åt blogg, musik, texter och hemsida något mer frekvent. Hade jag inte haft mitt dagjobb hade jag inte haft vare sig dator, internetuppkoppling, gitarrer, skivor eller andra verktyg jag behöver för blogg, musik, texter och hemsida. Men visst skulle jag vilja skriva mer, både här i bloggen och på sångfronten.

Annars läser jag för tillfället Kerstin Ekman. Jag ber att få återkomma till henne vid ett senare tillfälle, i nästa inlägg. Hon förtjänar det, hon förtjänar tid, omtanke och kärlek. Kärlek och omtanke finns i detta nu, tyvär inte tid, därför återkommer jag senare, när tid finns.

B. 

Nittonhundrasjuttionio.

1979 kom Ulf Lundells Ripp Rapp. Jag minns att brorsan köpte den och kom hem och spelade upp den för mig. Jag tror dock inte att det var 1979, utan mer runt 1982, i efterdyningarna av braksuccén Kär och Galen som han köpte den. Han hade väl hört Öppna landskap och tyckt att den där Lundell var är ju bra, honom köper jag en skiva med.
 Han kom alltså hem med Ripp Rapp i en påse från Wallentins Musikcenter, la den på skivtallriken och lät det hela rulla igång. Först gitarriffet, sen trumslaget tillsammans med den lite sena basen, riffet igen, trummorna och basen, tajtare andra gången, också drar det igång med fullt ställ tillsammans med munspelet, sen kommer Lundells röst där han sjunger:

Gravarna splittras
och murarna flyr
Gallret har rostat
och vakterna har gett sej av
Himlen regnar
biljetter ner i
min bur
Graven är öppnad
och vem vill vara
i en grav?

Va? tänkte jag. Vad är det här? Vad sjunger han om? Gravarna splittras och... vadå?

Brorsan skakade på håret, diggade, räckte omslaget till mig.
Kolla på det här då, fränt va?
Jag kollade på omslaget, gult och rött, titeln och artistens namn skrivet i slarvig stil med tuschpenna och ett sönderrivet foto på Ulf Lundell. Jag fattade ingenting av omslaget heller. Ulf Lundell var för mig i början på 80-talet rena grekiskan.

 Jag var inte särskilt intresserad av musik vid den här tiden. Jag lyssnade lite sporadiskt på Bröderna Lindqvist, mest Viggen som jag tyckte var fartig och lite kul med det där HEJ! som ropas ut med jämna mellanrum. Lundell var alldeles för komplex för en elvaåring. Men det där skulle komma att ändra sig.

Nittonhundraåttiofyra åkte jag till Skövde på fotbollsturnéring. Fick inte spela en sekund, men resan var värd varenda bänknötarminut. En äldre grabb spelade nämligen ett kassettband för mig på sin bergsprängare. Det här kommer säkert att låta som en efterhandskonstruktion, väldigt klichéartat och efter mallen i hur man upptäcker och förälskar sig i musik, men i mitt fall är det etthundraprocent sant. Han spelade Smoke on the water och jag tyckte det var det tuffaste jag nånsin hade hört. Inledningen var magisk. Det där riffet varenda människa på jorden (nästan i alla fall) har hört i alla fall en gång. Det var riffet jag gillade, och hur trummorna och basen kom in efterhand. Resten av låten lämnade mig tämligen oberörd.
 Jag minns att jag kom hem sent på kvällen efter den där fotbollsturnéringen, att jag hade tjatat mig till att få låna kassetten, att jag väckte upp brorsan, laddade bandaren och spelade Riffet. Jag kände mig stentuff. Brorsan kollade på mig, tyckte också att det lät tufft men var inte alls lika överväldigad som han varit med den där Lundell. Jag spolade tillbaka och spelade riffet några gånger på raken tills brorsan tyckte att det var nog. Det var runt den här tiden, i mitten på 80-talet jag började intressera mig för musik på allvar. Jag skulle några år senare få ett gäng kassetter med gammal deltablues och då tog det fart på riktigt. Men det får jag lov att återkomma till.


 Ripp Rapp var Lundells fjärde album. Det är en av hans bästa tycker jag. En rak rock 'n' roll skiva som också innehåller några av dom vackraste ballader han nånsin skrivit. Du tog mig är en naken, rak och sorglig historia om en bruten man som söker och får tröst hos en kvinna, klassiskt Lundelltema. I inledningen sjunger han:

Du tog mig ur rännsten
där jag låg och grät
utfattig naken
naken och rädd
Du virade in mig
i ditt långa hår
och bar sen mig hem
hem till din bädd
jag var ynklig och galen
av för mycket för fort
jag var fylld av dårskap och död
Du lät mig vila
och höll sen mig kvar
du gav av ditt överflöd

Den där figuren har Lundell skrivit om många gånger, både före och efter ovanstående rader. Den där slagna, brutna och, av alkohol och trassliga kärleksaffärer, trasiga mannen som är nere för räkning men som med en kvinnas hjälp alltid reser sig igen innan domaren räknat till tio.
  På den här skivan tycker jag Lundell visar prov på stor humor också. I Ute på tippen, en av mina absoluta favoriter från den här skivan början han andra versen så här:

Det var kväll det var skymning och vinter
men jag hade en lampa med så jag lös på julens hyacinter
som låg slängda där strax breve
Herre Gud! vad skit och vad avfall
Hur skulle jag kunna hitta min pump?
Här låg jul- och nyårs alla attiraljer slängda i en enda klump
Jag trava omkring där
i mörkret och leta mej våt av svett
Bland flaskor och fimpar och
saker som jag aldrig någonsin sett
Mitt i skiten sågs en eld som brann

Det är en underbar historia tycker jag. I första versen sjunger han om att han slängt sitt hjärta i sopnedkastet. Det är därför han sökt sig till tippen, för att leta reda på det. I mina öron låter det som om han hade roligt när han skrev den, och jag har roligt när jag lyssnar på den. Det är inte Lundells allvarligaste eller mest gripande sång men den berör mig ungefär på samma sätt som Jesse James möter kärleken gör. På sin senaste skiva, Omaha, får han till det på liknande sätt i Spike och Pissväderspolska, tycker jag. Humoristiskt och med glimten i ögat. Den sidan av Lundell behövs också.

Annars väntar jag med spänning på nymixen av Omaha, för det skulle väl komma en sån? Lundell tyckte ju att Kjell Andersson överproducerat vissa spår, så han skulle mixa om den och ge ut den på nytt, på egen hand. Om det finns inspelningar på diskussionerna mellan Lundell och Andersson angående det här ämnet så är det som borde ges ut, förpackad i ett snyggt omslag med en bild på två gamla slitna hundar och en utförlig textbok med varenda rad tydligt tryckt. I alla fall jag skulle köpt den skivan. Lundell borde sitta på en del såna där grejer, kanske blir det en Under Vulkanen II, där han löper linan ut och ger ut rubbet av det han har. Inte bara sånger utan också prat, bråk, skratt, gråt, svammel mm. Kanske ingen storsäljare, men jävligt intressant för vissa av oss i tysta kalla nord.

B.

 

Marknadsföring.

Jaha, då har jag äntligen fått tummen ur och börjat bygga på en enkel hemsida. Tanken var att jag skulle bygga den i Word Press men eftersom jag på sedvanligt vis gjort dålig research så föll planen på att mitt webbhotell inte fixar att kunden använder datorer från apple. Jag undrar när den här branschen ska inse att det finns personer som använder andra operativsystem än Windows.
Men skit i det, sidan är på gång. Vill ni förhandsglutta kommer länken nedanför.

www.bjorngidlund.se

Allt gott!

B.

Ett par nya glasögon tack.

Jag måste köpa nya glasögon. Dom gamla är uttjänta och tillför inte längre mina ögon det jag önskar. Dom är ju tio år gamla, så det är ju inget konstigt. Glasögon ska nog bytas ut ungefär vart tionde år. Mina glasögon använder jag endast i hemmet, på kvällen då ögonen behöver vila från linserna. Varje gång jag köper nya glasögon tror jag att jag ska använda dom mer till vardags, ute bland folk och så där, men det blir aldrig så. Den här gången tror jag också det, att glasögonen ska användas mer på dagtid, kanske till och med på jobbet.
 Nu kanske nån undrar vad glasögon har med text, musik och bild att göra? Det som jag utgett att den här bloggen ska handla om. Ganska mycket faktiskt. I alla fall till musikdelen.
 Om jag säger Buddy Holly så tänker nio personer av tio på glasögon och inte på Rave On. Tänker man på Rave On heter man förmodligen Matt Ward och kommer från Oregon, US. Om jag säger Docenterna så tänker nio personer av tio på Solglasögon och inte på Chick-e-Chack. Tänker man på Chick-e-Chack heter man förmodligen Hans Backlund och bor vid Damplan. Säger jag Magnus Uggla tänker tio personer av tio på hans pilotglasögon. Eller? Finns det nån som tänker på Fula Gubbar?

Glasögon, i synnerhet solglasögon, har alltid varit den viktigaste accessoaren inom rockenrollen.
 Bob Dylan var ju jordens kallaste snubbe på 60-talet i sin smala kostym och krulliga frisyr. Men utan dom där Wayfarers han alltid bar det seklet hade han bara varit hälften så cool.
 Elvis Presley har, liksom Buddy Holly, fått en hel glasögongenre uppkallde efter sig. Säger jag Elvisbrillor vet alla vad jag pratar om. Likaså om jag säger Buddyhollybrillor. Eller hur?
Elvisbrillorna hävdar jag kom in relativt sent i Elvis karriär, under den pråliga Las Vegas perioden. För övrigt den period jag gillar bäst med Kungen.
 Sen har vi dom stjärnor som körde/kör med slipade glas. Mest känd är väl John Lennon. Lennonbrillor är ju ännu ett begrepp dom flesta känner till. Liam Gallagher har plankat Lennons glasögonstil rakt av, men jag är osäker på om han har slipade glas.
 Att Roy Orbison hade slipade glas råder det dock ingen som helst tvivel om. Coca Cola bottnar är ett annat glasögonbegrepp som minst sagt passar in på Roys glasögon. Här kan vi även räkna in Magnus Uggla, inte under Coca Cola bottnar utan under slipade glas begreppet.

Sen har vi Jönsgengren. Där ligger Elton John på första plats med sina otumordentligt löjliga glasögon.
André 3000 kvalar också in i den här ligan tycker jag. Både Elton och André klär sig även relativt löjligt så deras löjliga val av glasögon passar väl in i the big picture. Till skillnad från André verkar dock inte Elton ha någon linje mellan privat/scenperson. Elton ser likadan ut som privatperson som han gör på scenen. Det vill säga urlöjlig.

Dom flesta rockstjärnor bär solglasögon alltså. Vem minns inte Bonos flugglasögon, kanske kan dom räknas in i jönsgengren, för även om dom var lite coola så var dom väldigt tidstypiska och coolheten försvann ganska fort.
 Dom glasögon som alltid kommer passera som coola hävdar jag är två modeller. Pilot och Wayfarer. Dom kommer alltid att funka. Man ska dock akta sig för att bära för stora pilotglasögon. Med för stora pilotglasögon på snoken blir även den coolaste rockstjärna skrattretande.

Klippen nedanför är i mina ögon fantastiskt roliga och sätter fingret right on the spot på det jag nyss skrivit om. Alltså för stora pilotglasögon.
 Guns & Roses är här ett färskingband på väg mot stjärnorna. Appitate for destruction är släppt men har ännu inte riktigt tagit fart. Guns har ett gig på legendariska CBGB´s i New York och ska verkligen försöka leva upp till rockmyten. Dom har alla dom rätta accessoarerna, JD, skinnbrallor, tatueringar och ett ton tingel tangel runt handlederna. Och sist men inte minst: solglasögonen.
Dom släntrar in på den minimala scenen, publiken verkar mest bestå av nära och kära som ropar deras namn, skojar och står i. Slash har stora problem att bestämma huruvida han ska sitta eller stå. Hela bandet framstår som lite löjeväckande i sin rocknroll-kostym. Märkbart nervösa e dom också. Som vanligt är det bara Izzy som kommer undan med någon sorts heder.
 Det är i klipp nummer två det här med för stora pilotglasögon visar sig. Titta och njut av Axl´s enorma piloter. Som ett cyklop ungefär.

Guns 1

Guns 2

B.

Koskit, snus & brännvin.

"Det var leriga armar och ben överallt"

Med dom orden inleddes en långvarig och passionerad kärlekshistoria mellan mig och Perssons Pack i allmänhet, och mellan mig och Per Persson i synnerhet. Jag bodde tillsammans med min bror i en lånad lägenhet i bortre delen av Köpmangatan i Östersund, mot tågstation till. Det var 1989 så jag var tydligen 18 år också. Jag hade så smått börjat skriva egen musik, sånger på svenska, ganska bedrövliga sådana. När jag hörde denna skiva för första gången fick jag på nåt sätt klart för mig hur sånger på svenska ska skrivas. Jag var överväldigad. Jag spelade upp den för brorsan som att döma av reaktionen inte var lika överväldigad. Jag tror att han vid den här tiden mer var inne på Depeche Mode, så det kanske inte var så konstigt. Depeche och Perssons är väl inte direkt ler & långhalm. Men med den här skivan öppnades för mig en ny värld.

 "Jag står vid staketet och tittar på skrot/en buss och en Pick up som har skurit ihop"

Så sjunger Persson i "Guldhuggarland" från samma skiva. Visst ser man det där framför sig? Bussen och Pick upen som står rostiga och förfallna på nåt skrotupplag. Och Persson som står där och tittar.
Jag ser det framför mig i alla fall. Jag såg det tydligt. Hanna, från sången med samma namn, denna trasiga, kantstötta glesbygdstjej som valde att avsluta livet genom att gå ner i ån medan dansen och livet gick vidare uppe vid dansbanan. Även där stod han och titta på Persson. Fast det var det ingen som visste. Förutom vi som lyssnade på sången.

Fastän jag i hela mitt liv bott i en stad, måhända en liten en men än då, så handlade texterna på "Kärlek & Dynamit" på nåt vis om mina stigar och miljöer. Allt det han sjöng om, glesbygden, brännvinet, sista april, fyllecell, skogarna och sjöarna, allt det där, det kunde jag relatera till. Miljöerna hade jag runt knuten och händelserna, om än inte bosktavligt så i alla fall bildligt,  bar jag med mig var än jag gick.

I "Hemma" sjunger han "Vaknar en lördag med damm i min käft/i från himlen ett helvetes regn/fönstret står öppet och en chef från amerika sjunger hungriga hjärtan igen" Den där chefen bör väl vara The Boss aka Bruce Springsteen som sjunger Hungry Heart. Jag tycker att det e formidabelt formulerat. Att chefen från amerika sjunger hungriga hjärtan. Så uttrycker sig en stor poet. Tycker jag.

Jag skrev att en helt ny värld öppnade sig när jag hörde Perssons Packs debutskiva. Vad jag menade var att jag fick upp ögonen för att man kunde skriva om det lilla, det vardagliga och lite grå och ändå skapa magi på något sätt. Per Persson skriver ofta om den lilla människan, hans persongalleri innehåller ofta trashankar, fyllon och lättfotade damer. Han rör sig i Cornelisland även om han inte har återkommande personer i sina sånger. I en "Uslings medicin" sjunger han om Greven som sitter längst in i lokalen med sina bröder. Den där Greven dräpte tydligen en krake och fick sju år vid kedjan. Han förlorade sin stora gård också. Så nu sitter han där, längst in i lokalen, och tömmer dom drömmar han hade en gång. Dom som befinner sig där i lokalen är uslingar men dom skäms inte för det. Perssons skäms inte heller. Han är den mest oängslige text och låtskrivare jag vet. Att han kallar sitt band för pack är en annan del i detta. Han ställer sig inte över oss som lyssnar. Jag tror denne man gör detta enbart för sig själv och sin publik. Han skiter fullständigt i skivbolag och den sk. branschen. Persson skriver sånger, thats it.

Jag har haft förmånen att träffa Per Persson vid ett antal olika tillfällen. Han är varken eller på nåt vis. Varken mer eller mindre. Han är. Han säger inte så mycket. Men börjar man fråga om musik, spelningar, texter och låtar så berättar han. Jag spelade in en cover på hans "Tusen dagar härifrån" och gav den till honom. Jag undrar vad han tyckte? Hoppas han tyckte den var fräsig, som han själv skulle uttryckt det. Om det nu var det han tyckte.

B.